Harry Martinsson

HARRY MARTINSON (1904–1978) hade en uppväxt märkt av armod. Som sjuåring ackorderades han ut som sockenbarn och gick under flera år från fosterhem till fosterhem. Flera av dem rymde han ifrån.

Sexton år gammal tog han hyra som jungman på motorseglaren Willy som gick på fraktfart i Nord- och Östersjön. De följande sju åren arbetade Martinson som sjöman och tillfällighetsarbetare, och gick tidvis på luffen. Arbetet som sjöman avsatte spår i debutboken Spökskepp (1929); havet, sjöfåglarna, koleldningen blir här på samma gång påtagliga erfarenheter och lödiga bilder för liv, kraft och längtan.

Även i diktsamlingen Nomad (1931) utvinns förtätad lyrik ur sjömanslivet. Med detaljskärpa och djärvhet i skildringen berättar Martinson om den särskilda rymd och tid som är havets. Det självupplevda ligger även till grund för de båda reseböckerna Resor utan mål (1932) och Kap farväl! (1933). Världsnomaden rör sig där från skepp till skepp, från hav till hav i ständig dynamisk, såväl andlig som kroppslig, färdsel.

Martinsons tredje diktsamling – Natur (1934) – markerar en ny fas i författarskapet. Han lät sig inspireras av rysk modernism och dikterna rister och lågar av expressionistiska och impressionistiska bilder. Samlingen följdes av de två självbiografiska böckerna Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). Martinson gör i dessa böcker upp med sig själv som ung; många gånger i hårda ordalag. Men han talar också om den ”bristens ångest” som formar det fattiga sockenbarnet. Kärlekslösheten är den tyngsta sten en människa tvingas bära.

Under slutet av trettiotalet skriver Martinson en svit om tre naturböcker där iakttagelser av livets gång, i linneansk anda, också formar en livsfilosofi och en skarp samtidskritik; en kritik som återkommer i hans första roman Den förlorade jaguaren (1941), skriven i andra världskrigets skugga. I diktsamlingen Passad (1945) möter ett klarnat, enkelt uttryck. Martinson var tidigt intresserad av kinesisk filosofi och den taoistiska mystiken blir här en möjlig andlig vandringsväg för den grubblande nomaden. Passaden blir en enande vind som knyter samman världsdelar och tider.

Romanen Vägen till klockrike (1948) gestaltar såväl en inre som en yttre resa. Luffaren Bolle vandrar sin ändlösa luffarväg, i ständig eftertanke och kontemplation. Han är också, med Martinsons ord, ”den tidlösa människan”, bortom alla fastslagna planer och färdiga ordningar. Målet hägrar alltid lite längre bort – klockriket – en ort som ständigt återstår, ständigt finns i reserv.

Med de tre diktsamlingarna Cikada (1953), Gräsen i Thule (1958) och Vagnen (1960) och framför allt med eposet Aniara (1956) ger Martinson uttryck för en vass civilisationskritik, i undergångsvisionen Aniara fästad i science fiction–genrens vidsträckta uttryck. Mänskligheten är förlorad i världsrymden ombord på det vilsekomna rymdskeppet Aniara. Längtan, förtvivlan och tröst utmynnar till slut i tystnad. Tystnaden ljuder också starkt i Martinsons sena diktning där till slut bara stenarna minns hur allt en gång talade.

Harry Martinson tilldelades, tillsammans med Eyvind Johnson, Nobelpriset i litteratur 1974.

nyskapande opera med premiär hösten 2022.

fb. ig.